Detta kommer bli ett at de mest känslosamma inlägg jag någonsin kommer göra skulle jag tro. Men jag känner mig redo att skriva om det, även om det kommer bli tugnt. Men jag ska verkligen snacka om allt om Mandy och Candyman och sånt, då ni bara att egentligen fått reda på att vi tog bort Candyman och att vi har sålt Mandy.
Men nu ska ni få veta hur mig sommar verkligen har varit under dessa perioder.
Det var vårtermien i skolan och jag hade fullt upp med allt som hade med skola att gör, det var prov och läxor hit och dit. Massor av nationella prov. Kurser som skulle av slutas så det var mycket den vårternimen. Men samtidigt som allt detta så tillbringa jag mycket tid i stallet, för det var ett ställe där jag kunde släppa allt som hade med läxor, prov och skolan att göra. Då jag spenderade min mesta tid i stallet ihop med Mandy och på hennes rygg. Det var då jag hade henne som min typ eller inte så direkt men jag fick rida hur mycket jag ville. Så jag red mycket på henne och en hel del på även Larry. Då jag börja rida honom i mars eller april någon gång.
Men efter ett tag så stod sommarlovet nära oss och det var skolavslutning. Och sommarlovet hade börjat, jag trodde jag skulle få världens bästa sommarlov och göra en massor av kul saker och rida Mandy en massa och mysa med Candyman och allt sånt. Men mitt sommarlov blev verkligen inte så. Utan ett rent helvete.
Månaden Juni var som den bästa på hela sommarlovet, då visste jag inte något direkt, jag träffa kompisar, myskvällar med kompisar. Jag gjorde massor med mina underbara vänner. Jag va ju även en hel del i stallet och hjälpte till på ridläger, mysigt det också. Jag var i småland på dop till min lilla söta syssling. Och allt va underbart trodde jag tills...
... den 2 juli, dagen efter jag kommit hem från dopet i Småland. Den dagen jag fick samtalet och det bestämdes att två dagar senare skulle min underbart fina kille få somna in. Det va den värsta dagen i mitt liv jag har aldrig varit så ledsen som då. Jag klarade inte att åka dit den dagen vi bestämde det allst den 2 juli. Jag var tuvngen att samla mig för att kunna åka dit dagen efter. När jag satt där i bil på väg dit så kände jag mig bara tom jag hade inte förstått så mycket egentligen tror jag utan jag var bara tom, kunde inte tänka klart utan allt var suddigt. Det var hemskt, jag va där med Linda, vi snacka och sånt först sen skulle vi mocka, och jag valde att mocka Candymans såklart, en sista gång. det var jobbigt att stå där och veta att det var sista gången.
Jag hade lyckas hålla tårarna inom mig, du jag inte gillar att gråta inför folk. Men sedan kom Mille till stallet och vi snackade om den henska morgon dagen och hon sa att hon skulle smsa så fort hon visste när allting skulle hända, och då brast det för mig jag orkade inte längre, jag kunde inte vara så stark som att hålla tårarna inne. Hon kramade om mig, vi stod där ett tag och det var skönt på något sätt. Hon sa massor som betyder så mycket forfarande. <3
Jag bestämde mig för att ta in honom en sista gång och borsta och bara mysa. En sista gång han kom imot mig när jag skulle hämta min älskade prins. Det var tungt. Jag och Linda tog utanför hagen och han fick beta massor, och jag borstade och borstade. Vi stod nog där i minst tre timmar. Jag grät i omgångar, och Linda var så underbart som vanligt och tog typ 200 bilder på både bara han och även han och jag. Det är bilder som är så underbar som jag aldrig tröttnar på att kolla på.
Men sen kom det värsta när jag skulle hem, och jag visste att det var sista gången jag skulle se honom, då jag inte var med dagen efter för det skulle jag aldrig fixat. Jag satt i hans box en lång tid när alla åkt hem, och grät han la sitt huvud i mitt famn precis som att han tröstade mig. Men sen var det steget att stänga dörren och gå det i från, det värsta jag någon sin har gjort. Fy fan vad hemskt det va.
Jag smsade Mille på kvällen då jag visste vilken tid det ungefär skulle hända, att jag ville att hon skulle smsa och säga när att var klart för jag ville veta det.
Så dagen efter klockan nio för jag ett sms där det står:
"Nu har han somnat in.
Allt gick bra och det gick fort vännen"
08.50. Alltså tiden det hände.
Det var hemskt att få detta sms men jag ville veta. Och allt var jobbig och hemskt i detta läget så det kvittade.
Jag var hemma den dagen, jag låg i sängen nästan hela dagen och kände inte för att göra något, men dagen efter tog jag mig samman och åkte till stallet, för jag kände att jag var tvungen att se flocken utan honom och allt sånt. Det var tungt men jag är glad att jag gjorde det så fort för det skulle ändå behöva komma den dagen jag var tvungen att se flocken utan honom.
Jag red nog inte på någon vecka efter detta, jag mådde så dåligt. Jag sov inte ordentligt. Allt var upp och ner, in och ut. Det var en halva av mitt hjärta som försvann. Det var hemskt. Och det är fortfarande, men jag har börjat, tänka på allt poitivt vi har gjort han och jag och underbart vi har haft det. Men det kommer dagar det kommer återfall och jag mår riktigt dåligt, och saknade blirännu mer enorm än vad den redan är. Jag har inte kommit ifrån det än och det lär ta väldigt väldigt lång tid till.. Men vi får se jag vet inte jag tänker inte stressa utan ta det som det kommet, han kommer föralltid vara en del av mig.
Men när jag då väl hade börjat komma tillbaka till det lite mer normal livet igen efter honom, men det var inte så länge, då vi bestämde att Mandy skulle få flytta tillbaka till Åsa och Elin.
Det var ett super jobbigt beslut vi gjorde, men endå ett bra på något sätt. Jag minns dagen Åsa av och red henne i paddocken, hon var så fin vackra Mandy, men det var riktigt svårt att titta på , inte för att Åsa red dåligt utan för att jag visste om ett tag får jag inte se denna vackra varesle varje dag.
Sedan den 9 augusti, när jag satt i stallet på kvällen med Maxine och hela gänget. Så ringer Catti och säger är du redo, ska vi åka med henne imorgon, och jag svarade jag är så redo jag kan bli, jag kommer aldrig bli så redo så det inte kommer vara jobbigt.
Så dagen efter var jag på Backahus först och hjälpte till, eller kan inte säga att jag gjordeså mycket, för jag var bort jag va i en annan värld jag va inte på jorden, jag var seg i alla reaktioner. Mådde dålig och allt var bara fel. Men jag sa inget, inte till någon.
Men efter middagen kom och hämtade Mandy gick upp med henne till Moana för att hon skulle få lungande och vi skulle packa ur bilen på alla saker. Men jag stod inne hos Mandy och borstade henne, länge länge, och det var då det började bli riktigt jobbigt, och tårarna började komma igen. Magen höll på att slå en knut av oro om allt och samtidigt att det var sista gången i björnstorp.
Sen lastade vi och körde och en timme senare, fick jag lasta ut henne på deras gård, det var en klump i halsen och riktigt jobbigt. Men jag såg hur lyckliga det blev av henne. Jag ledde in henne i stallet i en av boxarna. Sedan komma vi på hagarna och allt sånt, och då kom tårarna igen, när det frågar om jag har någon häst eller vad jag red, och jag sa jag rider på Cattis hästar, det var då det kom, för där fanns ju inte Mandy längre. Och det jätte synd om mig och Elin kramade mig och sa att du ska veta att du är välkommen så ofta du bara vill.
Sedan fikade vi med de innan vi skulle släppa ut i hagen. När vi skulle ta på oss skorna så frågade Catti du klarade det va eller hur är det och kramade mig. Och då kom de där tårarna igen. Och jag tog på henne grimman och pussade på henne massor innan vi tog ut de och jag släppte henne.
Det var jobbigt, jag grät nog hela bilfärden hem, och när jag kommit hem eller till stallet så smsa Catti mig, då hade Åsa smsat Catti och sagt att alla hästna gick och betade helt fridfullt och allt och att det var super lyckliga över Mandy och att hon skulle ta med mig en dag så skulle vi rida. Jag skojar inte om att de orden betydde så mycket. För det brydde sig verkligen.
Det var en jobbig period eller jag är fortfarande i den perioden, men på ett annat sätt. Men jag är fortfarande ner efter det och känner mig inte alltid lika glad som innan både allt hände med båda två hästarna.
Men efter Mandy visste jag varken in eller ut, upp eller ner. Allt var helt sjukt precis som med Candyman. Jag hade ont i huvudet i flera dagar efter, Ont i magen hade jag nog i en veckan minst efter. Illamående var jag också. Inget var som med skulle.
Men detta är något jag fortfarande berbetar och jag kommer göra länge till. Jag kommer vara ner ett tag men till slut kommer det bli bättre även om jag inte tror det ni. Men Mandy lämnade ändå något speciellt hon med. För hon och Candyman är verkligen världens bästa! <3
Mandy är ändra halva av mitt hjärta, och och Candyman delar på det! <3
Men Mandy har som sagt det underbart bra. Men jag kan ändå inte sluta sakna henne! Men jag har tur att hon är hos världens bästa personer så vi hälsar på henne en massa. Vilket är underbart.
Men denna sommaren slutade ju verkligen inte som jag hade tänkt mig för ett halv år sen, utan tvärtom på det värsta sättet.
Men jag älskar fortfarande min två älskningar super duper mycket och kommer alltid att göra.
Men jag saknar Candyman enormt mycket!<3
Saknar även Mandy!<3
Men kanske på ett annat sätt.
Världens finaste Mandy!<3 Prinsessan! <3 Älskar dig!<3
