annelieakesson

En månad, en hel jävla månad har nu gått sen han lämnade.

Jag kan inte förstå det, känns som för en vecka sen men även en evighet sen.

Jag vill inte helt förstå det, att jag aldrig kommer klappa, pussa och krama just honom igen. 

ALDRIG, det gör ont att bara tänka på de ordet...

Vissa dagar är saknade efter honom större än andra, men han finns alltid i mina tankar.

Känns som tårarna snart måste ta slut..

Men det va en händelse som vreds om i hjärtat och gjorde så fruktansvärt ont att jag inte ens kan beskriva det.

Känns ju som ett hårt slag i magen, en händelse som man inte vill ett ens värsta fiende ska behöva känna...

Att känna sig så hjälplös och de något att det bästa som finns ha de problemen bara det va smärtsamt,

jag ska mitt i alla tårar och ledsamhet ärligt säga att när han somna då föll det samtidigt en lättnad över mig för nu slapp han ha ont.

Jag har inte ord att beskriva känsla, jag är fortfarande tomt och ledsen över detta, även om det inte synd utåt

längre som det gjorde innnan, men det blir lättare för varje dag absolut men det är inte smärtfritt och jag faller ofta tillbaka börjar gråta i stallet eller hemma.

Jag har haft svårt att borta med en speciell borste på Mica pågrund av att den påminner om honom..

Vissa saker är fortfarande jobbiga och kommer nog vara så ett tag till.

Men jag önskar att det var han som stod i boxen eller hagen när jag kommer till stallet för att ta hand om honom..

(jag tycker om Mica och glad att vi fått henne, men ni som läser hoppas jag ni förstår hur jag menar.)

Men medan tårarna rinner för kinderna så ler jag samtidigt för allt jag fick uppleva med denna fantastiska häst, glada minner är nog det ända jag har förutom de här slutet vi fick.

Jag satt på honom 4 dagar innan och vi pratade framtid då visste jag inte att 4 dagar senare skulle jag säga farväl förevigt.. 

Ja, jag saknar honom något frukasvärt älskade Fabulouz, en månad som varit ett helvete.