Gästloggning typ ;)
Kategori: Allmänt
Tänkte presentera mig lite kort. Jag heter Linda Löfvander och jag är 13 år. Jag hade en blogg innan, men blev antagligen hackad på den för den blev borttagen. Men jag kände att jag ville få detta ur mig, så snäll som Annelie är så fick jag "gästblogga" här. Okej, då kör vi!
Igår var det en vecka sen allt hände. Det som jag inte vill tänka på, men ändå tänker på nästan hela tiden. Jag avlivade min underbara lilla ponny. Dom 4-5 första nätterna grät jag mej själv till sömns. Det har jag inte gjort dom senaste nätterna, men det har inte gått en ända dag utan att jag har släppt en tår eller två. Kanske inte så någon har sätt det, men när jag varit ensam. "Mer tårar mindre verkstad".
Allt jag gjort med henne, allt vi upplevt, underbart.
Hon var den första hästen jag
hoppade,
galopperade,
red utan ledare,
red baklänges (japp, det är sant),
red ut,
red barbacka,
trillade av,
körde vag med
och så enormt mycket mer. Efter det har vi byggt på allt och utvecklats tillsammans.
Hon var min allra första ponny, tillsammans med Gustav. Men hon var ändå mest MIN av dom, för det var henne jag kunde göra mest med. Gustav klarade jag inte av, han bockade när man red, sparkade om man kom förnära, trotsade allt. Fast sån är han fortfarande, men nu kan jag hanterade honom annorlunda ;)
Men Saga var inte sån, henne kunde jag lita på i alla lägen, hon skulle aldrig försöka kasta av mig, sticka iväg när jag red eller liknande. Det ända hon gjorde var att jaga katter ;) haha.
När jag gick ut i stallet så var det alltid, ALLTID lilla Saga jag la märke till först. Hon gnäggade åt mig, la upp mulen mellan gallerpinnarna och ville alltid ha en puss när jag gick förbi.
Hon hade sin favoritplats i hagen, där jag nästan alltid hittade henne. Hon kom så fort jag ropade hennes namn, full galopp mot mig med spetsade öron i hopp om lite godis kanske ;) men jag ska erkänner en sak, jag har inte lagt mer den tiden på henne som jag önskar att jag gjort tyvärr...
Men som sagt så var det en vecka sen igår, det har varit den längsta och tyngsta veckan i mitt liv. Tror inte jag varit så trött, ledsen och "borta" innan som jag varit denna veckan.
Allt är upp och ner, allt är förändrat, allt är mkt svårare.
Bara att gå ut i hagen för att ta in dom, där kom jag på mig själv med att jag ropade "Saga, Gustav, Calle!!", nej vänta, jag har bara 2 nu.. Eller på spanska lektionen så skulle vi skriva en presentation av oss själva så råkade jag skriva "tengo tres Caballos" (jag har tre hästar) nej, fortfarande bara två...
Att gå ut i stallet och ge dom mat, nu är det bara 2 hästar jag ska fixa sånt till. ALLT är ändrat, allt är nytt och jobbigt. Bara tanken på vad som hände för en vecka sen gör mig gråtfärdig. Men ändå är detta vad hon behövde.
Jag lovade henne två saker innan jag åkte från henne vid halv 6 på fredag morgonen. Det ena löftet var att vi skulle ses igen, det där var inte den sista gången. Och sen lovade jag henne att vad som än hände, så skulle vi ta det beslut som var bäst för henne.
Jag höll båda löftena. Vi sågs en sista gång vid 12tiden på fredagen. Jag satte mig ner i hennes box, hon kom fram till mig och la huvudet i mitt knä. Jag satt där och klappade henne, pratade med henne och allt. Sen var det dags. Att lämna henne var det tyngsta jag gjort, det hemskaste känslan jag någonsin haft, och jag kunde verkligen inte hålla tårarna tillbaks. Allt bara strömmade ut från mina ögon och jag såg knappt någonting alls, allt var suddigt. Jag kände mig helt tom. Halva mitt hjärta sprack i den sekunden. Klockan var exakt 13:33 när hon fick somna in. Datumet var den 31/8-12.
Nu har det gått lite drygt en vecka och jag har fortfarande inte vant mig vid tanken, eller vid att bara se 2 hästar i stallet och hagen. Men jag har däremot börjat först att detta var rätt, att vi tog rätt beslut och att nu har hon det bra igen, någon stans i Trappalandia-hästarnas himmel.
Idag är jag i Höganäs på en hundutställning. Kul såklart. Men att åka hit var jobbigt. Vi körde samma väg som för en vecka sen, på väg till Helsingborgs Djursjukhus. Det var massa hemska minnen från den dagen som cirkulerade i mitt huvud. Jag såg allt klart och tydligt framför mig, allt som hade hänt och hur allt gick till. Men när vi svängde av på en avfart som gick FRÅN djursjukhuset, motsatt håll, så var det som en lättnad som gick igenom mig, och jag kunde slappna av igen. Ja, typ så kändes det. Det var riktigt skönt.
Så, det var allt jag ville skriva, tusen tack Annelie för att jag fick låna din fina blogg!
Men innan jag avslutar så finns det en sak till jag vill skriva, jag vill berätta lite kort för er om Annelie utanför bloggen.
Hon är alltid en snäll och omtänksam person, som alltid får en på bra humör! En väldigt nära kompis till mig, trots att hon faktiskt är 4 år äldre än mig. Men som hon skrev i ett jättefint inlägg till mig för några dagar sen: "vänskap har ingen ålder, det har du och jag bevisat".
Hon är en glad typ med energi och många galna idéer och planer som kanske inte alltid går som planerat, men vad gör det när man ligger dubbelvikt av skratt efteråt?
Hon är en otroligt snäll tjej som alltid välkomnar alla. Ni som inte känner henne, tyvärr, då har ni gått miste om något som förändrar livet!
Tack snälla Annelie för att jag fick lov att skriva här, ville få detta ur mig och gud vad skönt det känns nu, att slippa gå och tänka på detta hela tiden. Du är underbar, TACK!<3 /Linda
