annelieakesson

 

Just nu sitter jag och kollar igenom bilder på datan, och hamla på Mandys album det skär i hjärtat att se dessa bilderna samtidigt som jag är lycklig över att få se de och tänka tillbaka på allt vi har hittat på tillsammans.

Får nästa nypa mig själv i armen, tänka att denna vackra varelse har varit vid min sida i flera år och hon var en vardag för mig.

 

 

Det är 1 år och 5 månder sen ungefär sen den hemska dagen jag lasta ut henne, tårarna rann och det var bara hemskt nästa förutom att jag såg hur bra hon skulle få och hur fina människor hon hade kommit till, men även det kunde inte ta bort smärtan. Jag kommer ihåg dagen som det var igår verkligen i detalj, hur jag försökte hålla tårarna när vi kom fram, hur jag ledde in henne i stallet, när vi kolla gården och fikade, hur jag sedan tappar allt en gång till när vi ska gå ut, tårarna rinner och ville bara inte det skulle vara sant. När vi kommer ut i stallet igen och hon kollar på oss med sitt vackra huvud, när jag ska ta ut henne i hagen ger jag henne en stor kram och en puss samtdigt som jag viskade att jag älskade henne. Jag kommer ihåg allt så väl...

 

Nu har det gått 1 år och 2 månader sen jag träffade Mandy, något som är sjukt jävla jobbigt, det är över 1 år sen jag satt på hennes rygg, klappa henne och pussa henne. Det är tugnt, visst jag vet att hon har det bra. Jag hörde av mig till Elin för tag sen, hon blev super glad att höra från oss, Catti och hon har pratat lite.

Fick ett långt svar om hur glad hon var att prata med mig, hoppas allt var bra med mig. Skrev att jag var välkommen när som, kan ni förstå bara den meningen över att jag är välkommen när som betyder otroligt mycket. Hon skrev även Mandy hade älskat om du kom ut och pysslade och red henne! När jag läste det meningen då kom tårarna åter igen, det var en lättnad samtidigt som det var saknaden efter henne. Vi håller på att planera in en dag jag ska komma ut och hälsa på henne och Elin, och jag längtar något otroligt.. Känsla när jag får röra henne igen och ännu bättre sitta på hennes rygg den känsla kommer var obeskrivlig kan jag säga redan nu, kommer aldrig kunna förklara den med ord..

 

Mandy är den hästen som har betytt mest, min kärlek till denna hästen går inte att beskriva för min del, den är förstor för att sätta ord på, kan tänka mig att många som tror att det känner Mandy och vet hur hon är inte tycker hon är något speciellt mer än att hon är en fin häst att titta på och ser väldigt enkel ut att rida, och kanske då inte kan förstå hur hon kan betyda så mycket. Men många har inte den uppfattning om Mandy som jag och Catti och några få till har. Mandy är en häst som måste ha dit tillit för att stötta dig till 110%, det är denna sidan jag har av Mandy! 

 

Det tog ett bra tag innan hon litade på mig, vi kunde skena runt i paddocken och jag gjorde allt för att få stopp, men hon skret fullt i mig där uppe, jag tyckte att jag inte kunde rida och att det var synd om Mandy som behövde ha mig på hennes rygg, men jag kämpa tillsammans med Catti och en dag släppte det, hon kunde stå med sitt huvud i min famn och halvsova, känsla är som sagt obeskrivlig.. Jag har slitit men fy fan vad det har varit värt det i slut ändan. 

 

Just nu är saknaden riktigt stor, men ska träffa henne snart så det är okej, kommer pussa ihjäl henne och bara krama om henne. Jag hoppas att jag kan ta kameran med och att om jag har tur att kanske till och med Elin vill ta bilder när jag rider henne får se. Annars ska jag ta bilder på bara henne. Kanske kommer det upp får se.

 

Jag saknar henne lika mycket hela tiden, hon finns varje dag i mina tankar, hon sitter på baksidan av min mobil och hon finns alltid på den speciella platsen i  mitt hjärta! <3

 

Älskar dig Mandy! <3<3<3<3<3<3