annelieakesson

Vet inte om jag ska kalla att tiden har gått fort eller vad den egentligen har gjort i vissa lägen har tiden bara dragit iväg men i vissa ställen känner jag nästa att jag är kvar som det va för ett år sedan.

Det är mycket som har sprungit förbi en men andra saker jag nästa kan kännas som igår det hände, det är sjukt att egentligen vissa minnen och händelser stannar mer än andra, men det är väl som vänner vissa stannar länge och till och med förevigt mendans andra stannar bara en kort stund, känns som att det finns någon likhet ändå.

 

Men idag för exakt ett år sedan är det en händelse som har satt sina spår i mitt hjärta och kommer alltid göra, något som jag minns som igår men det är ett helt år sedan. 

 

Nämligen den dagen jag lämnade över Mandys grimma och grimmskaft, jag lämnade bort mitt hjärta. Dagen där mitt hjärta krossades i tusen bitar.

En dag som är sen att glömma, tårarna rinner nästa lika mycket nu som då. 

 

Kan inte förstå att ett helt år har gått sen jag stod där på deras gårdsplan och grät och klappa och pussa massor på Mandy, lasta ut henne för att sen någon timme senare köra hem med ett tomt släp. En känsla eller händelse jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

 

Jag ljög för folk i stallet hos Ulla att jag skulle med Catti på träning bara för att slippa alla kommentarer, försökte inte tänka på den tanke vilket va svårt, va i min egna bubbla som ingen kunde komma in i..

Dock brast bubbla i stallet hos Moana när jag stod och borsta henne tårarna bara rann, hörde hur folk kom ridandes utanför helt ovetade vilket var så jag ville ha det. Dock har man fina vänner som märker saker ändå men jag slapp de kommentarerna jag inte ville ha, min magen höll på att slå knut på sig pågrund av allt.

 

Hela bilesa dit rann mina tårar varje gång jag kolla bak i transporten och såg hennes vackra huvud, ville aldrig att vi skulle komma fram utan att detta skulle va en mardröm som jag snart skulle vakna upp ut, tyvärr va de sant och verklig och en timme senare stod vi där på gården och jag lasta ur och tårarna brände men försökte hålla mig tills de börjar fråga dock brast det då Mandy skulle lämna min vardag och jag bara hade Larry kvar. Kan även säga att hade det inte varit för Larry funnits när hon försvann hade jag inte idag ridit tror jag, jag höll på att ge upp helt med ridningen såg inte samma glädje längre utan min andra halva.

 

Kolla in alla stora hagar och deras super fina hus som jag verkligen avgudar åt fika och vi prata mycket om Mandy det va skönt och roligt samtidigt som det var extremt jobbigt, va det dags för att släppa ut hästarna jag ledde ut henne och klappa och pussa henne och sa att jag älskade henne!

 

Nu har det gått ett år sedan jag grät mig så hemskt till sömns i flera nätter och skulle förklara för vissa. Jag har fortfarande dagar då jag helt plötsligt kan börja gråta över att jag saknar henne kan kolla på bilder eller filmer och tänker tillbaka på alla minnen eller bara att någon nämner hennes namn ibland kan det räcka något man jobbar hela tiden på. 

 

Jag har alltid haft svårt och tyckt det varit jobbigt att gråta inför folk varför vet jag inte men det är så det är men när det gäller för ett år sen som släppte det lite när jag stod där och grät över att lämna min bästa vän, en lättnad speciellt när man verkligen känner att de kände med mig och tyckte jag var stark att bara orka följa med och lämna henne.

 

Jag kan säga ärligt att Mandy är den hästen som jag har älskat över hela mitt hjärta, när jag sitter på hennes rygg känner jag mig stark,trygg och säker och som världens lyckligaste tjej då, det är den platsen jag trivs som bäst på. Jag har gjort mycket på Mandy vissa gånger har det egentligen gått lite över gränsen men vi har alltid lyckas reda ut de, vi har aldrig någon av oss kommit till skada när vi busat vilket jag tycker är viktigast. 

 

Det jag inte har gjort på Mandy har jag nog aldrig gjort för om man skulle skrivit allt vi hade gjort så hade det blivit en lång lista, den bästa barbacka hästen är lätt Mandy, jag har både åkt av och hoppat, trimmat i paddock, galopperat fort på fält och i skogen men det är det bästa jag vet att vara med den jag älskar mest!

 

Som jag har sagt innan är jag evigt tacksam för allt jag har gjort med Mandy, jag vet att inte alla gillat att jag ridit henne till en början med men vi två bevisade att vi älskade varandra, Mandy är en väldigt speciell häst som kanske inte många ser men den sidan jag ser av henne har nog inte alla sätt utan när hon väl öppnar upp sig för en gör hon allt i hennes makt för att göra det bästa. Jag hade aldrig fått chansen med denna hästen hade jag heller aldrig varit där jag är idag utan det är största del Mandy som har lärt mig, det va hon som lärde mig rida på riktigt. 

 

Jag längtar så efter att få träffa henne igen och pussa henne och bara känna hennes doft. 

 

Jag saknar henne så jag hade kunnat göra vad som helt för att träffa henne precis nu.

Vilket jag snart kommer att göra, känns som jag kan skriva en roman som aldrig skulle ta slut när det gäller Mandy men nu rinner tårarna precis lika mycket som för ett år sen när jag satt här min säng och hade lämnat henne.