annelieakesson

Jag och en vän till mig satt en dag nu och prata om att sälja sin häst, vi prata väldigt mycket om det och allt runt om och allt man kunde tänka på.

 

Jag va i det läget för snart ett halvår sen, det va inte min häst på pappret men hon var som min, jag red henne nästa dagligen hela våren. Hon va det finaste jag visst och är fortfarande såklart.

Det var hästen jag lärde mig rida på och fick uppleva allt med, förutom tävlingsbanan men det var inget jag tänkte på.

 

Jag satt i våras i maj tror jag det va och läste en blogg jag läser varje dag som ger mig energi och inspiration, jag känner henne inte men henns inlägg är riktigt bra, hon skulle då sälja sin fina vän och hon skrev om det och hur jobbigt det var, jag förstod inte då hur jobbigt det var att sälja sin vän, utan tänkte mest att det är jobbigare att behöva ta bort hästen för säljs den så finns den ju fortfarande kvar. 

 

Men i slutet av sommaren tänkte jag helt annorlunda. Då jag var nere på botten och visste inte hur jag skulle kunna ta mig upp därifrån såg inget ljus i det hela. Jag förstod då hur hon kände och allt detta som jag bara tänkt så jobbig är det ju inte. Men det uppfattningen försvann fort då.

 

Det är nog ett av det värsta sakerna jag har gjort i mitt liv. Jag visste att det skulle bli jobbigt, då hon betydde allt för mig, jag kunde inte tänka mig att leva utan Mandy, jag hade bara en månad sagt till min andra halva som fick somna in, det var jobbigt en annan sak som va det värsta som hänt, jag saknar verkligen honom varje dag går inte någon dag utan att jag tänker på honom, men saknade till honom är enormt stor och även saknaden till Mandy men det är en annan saknad. 

 

När dagen kom och vi skulle köra henne till hennes nya hem och lämna över grimskaftet, den dagen var hemsk, se henne står i släpet på väg till hennes nya hem. Sen hur lyckliga det blev för henne, visst det var skönt att se hur lyckliga det va över henne, men samtidigt var det hemsk. Att lämna iväg sin andra halv, sitt hjärta, sin bebis, sitt allt, sin bästa vän, det finaste man hade. Var hemskt att göra, tror aldrig jag gråtit så mycket som den 30 minuters bilresan hem med ett tomt släp och Mandys täcke bredvid mig. 

 

Jag va bort hela det två första veckorna, vi fick uppdateringar om att hon mådde jätte bra men jag saknade henne något enormt, lättnaden kom inte från första gången vi hälsa på henne efter två veckor, då jag igen fick sitta vackraste prinsessan.

 

Det jobbigaste jag har gjort, och nu förstår jag hur folk har känt, men något jag helst aldrig skulle vilja känna igen , jag önskar faktiskt inte ens min värsta fiende denna sorg och tom rummet. Mandy är speciell och inte alla som tycker hon är något speciellt, men ger du henne tid och är öppen för henne så öpnnar hon också upp sig för dig och är din bästa vän. <3

 

Att sälja sin bästa vän är tugnt och svårt inget man gör utan sorg direkt. Att skiljas är svårt när man älskar någon så mycket. Hästarna tänker inte så mycket på det och förstår inget alls, medan vi oroar oss är ledsna och allt. Det är inget lätt val.

 

Jag mådde riktigt dåligt efter Mandy men nu ett halvår senare mår jag mycket bättre och jag älskar henne fortfarande massor, jag har träffat henne och fått sitta på hennes rygg, varje gång jag suttit på hennes rygg där så har jag nog haft det största leendet man kan ha, att sitta upp och känna sig som hemma för det gör jag bara på Mandy en så länge, jag behöver inte tänka när jag sitter på henne utan alla bitar bara faller på plats automatiskt. 

 

Jag ser hela gerjen med att sälja sin bästa vän men helt andra ögon nu, vilket jag på något sätt är tacksam för.

 

Jag vet att min bästa vän har det bäst och att jag få se henne så ofta jag vill.